Det var i min farsas facktidning Metallarbetaren, numera Dagens Arbete, på barnsidan, som jag i början av 80-talet fick min allra första serie publicerad. Det kändes stort. Därför har jag ända sen min albumdebut med Garagedrömmar skickat mina böcker dit i hopp om att få en recension. Det vore kul, och rimligt, med tanke på att jag skriver om och för arbetarklassen. Men det har varit förgäves. Till slut blev jag trött på kulturens gränsvakter som sitter på redaktionerna, framförallt i fackpressen.
Därför gjorde jag boken Lång väg tillbaka som gavs ut 2011 på förlaget Optimal. Boken består av kortare serienoveller som märkbart behandlar ämnet klass. Samtidigt var albumet ett experiment i sig. Syftet var att undersöka hur boken skulle bemötas, om läsare och recensenter förstod vad berättelserna handlade om. På det sättet var boken ett offer. Serienovellerna var komprimerade och tydligt mer politiska än de tidigare. Ändå skrev ingen recensent något om att boken skildrade klassamhället.
Den 25 januari 2012, då boken existerat i ett halvår, följde jag upp utgivningen med pressutskicket Kulturens gränsvakter. Texten sändes till tidningar, kulturredaktioner och folk i seriebranschen. Jag fick en hel del fin respons. Från Dagens Arbete var det dock tyst. Tidningen Dalademokraten tog däremot in texten direkt på sin kultursida. Intressantast var nog ändå att redaktören på serietidningen Galago hörde av sig och ville publicera serienovellen En för alla från boken. Sannolikt hade utskicket medfört att Galago blivit varse bristen på "arbetarförfattare" i sitt stall.
En tid senare ville Galago också ge ut en bok av mig. Jag jobbade då med serieromanen om min mormor, Ester och ungarna. Den planerades att ges ut på förlaget Optimal som tyvärr lades ner våren 2013. Ständigt saknad sen dess. Galago ville dock ge ut en "riktigt fet tegelsten om klass" och föreslog en samling med mina album Garagedrömmar, Vakna laglös och Lång väg tillbaka plus min nya serie om mormor. Jag minns att jag var tveksam till en sådan tjock bok och frågade min kloke kollega Gunnar Krantz om råd. Han tyckte att det bara var att köra på. Hans budskap var att branschen är lynnig och att man får surfa på de vågor som dyker upp. Och det hade han helt rätt i.
2014 kom samlingsboken Hundra år i samma klass ut på Galago. Det blev min Trojanska häst mot kulturens gränsvakter. Äntligen uppmärksammade facktidningen Dagens Arbete en bok av mig. Och de gillade den. Jag ringde hem till farsan med den goda nyheten. Det kändes som att en cirkel var sluten. Men glädjen var kort. Sedan dess har inga av mina böcker recenserats i denna facktidning. Det var såklart inte jag, utan förlaget Galago, som hade passersedel. Kulturens gränsvakter sitter kvar, och jag knegar vidare.
Mats Källblad, december 2025
KULTURENS GRÄNSVAKTER - 25/1 2012
Min seriebok Lång väg tillbaka är ett konstprojekt om klasskillnader och jag vill gärna dela med mig av undersökningens resultat. Det här meddelandet är ett litet klargörande för de nyfikna som gillar maktgranskning och klassperspektiv. För mig har projektet varit nödvändigt och avgörande för fortsatt skapande.
Med bokens skildringar ur ett tydligt arbetar- och underklassperspektiv vill jag peka på medelklassens makt och tolkningsföreträde kring ”berättelsen”. Därför är också själva bemötandet av boken en del av projektet. Journalister, kritiker och recensenter har i regel likartad bakgrund och jag var intresserad av hur de skulle hantera en berättelse som på flera plan kritiserar klassamhället. Jag valde av det skälet att inte skriva något konkret om klass på bokens baksida för att undersöka förmågan att se klassperspektiv.
Faktum är att en av bokens nio serier, Synfält, inte bara handlar om klass i konstvärlden utan också är en slags meta-serie om själva boken. En direkt kommentar till hur jag anade att den skulle tas emot, med en speciell sekvens (sidan 3 ruta 4) tillägnad alla recensenter som vill ge tillrättavisningar.
Såhär ett halvår efter bokens utgivning summerar jag resultaten. Boken har tagits emot relativt väl och verkligen inte sågats, men ingen av de recensenter som skrivit om boken har ens nämnt ordet "klass". De har inte sett, eller velat se att berättelserna faktiskt bygger på klasstillhörighet. Kanske har skildringarna varit för skoningslösa, och setts som orimliga då de så tydligt fallit ur medelklassens referensramar. Jag ser det ändå som ett graverande problem när kulturskribenter saknar klassperspektiv. Medelklassens nedärvda nätverk fungerar idag som kulturens gränsvakter och hindrar därmed en kreativ mångfald och levande kulturdebatt.
Medelklassen är inte van att få sina värderingar kritiserade. Man är däremot van att samtala om problem som man själv definierar. Man granskar, analyserar, lägger till och drar ifrån. Klara ställningstaganden är sällsynta. Normen är att man ska ha en sansad så kallad distans. Till exempel har författaren Arundhati Roy kritiserat detta högaktande av ”den fria konstnären” som med sitt rörliga intellekt aldrig tar ställning och därmed undviker att placeras i ett fack. Några recensenter har kritiserat min bok då de upplevt alltför tydliga ställningstaganden. Det som kritiserats har varit det dåliga omdömet att uttrycka raka åsikter, inte åsikten i sig.
Lång väg tillbaka är den viktigaste boken jag har gjort. Avsikten har varit att lyfta klassbundna missförhållanden som verkligen existerar. Jag har velat synliggöra medelklassens förakt för obildade människor och samtidigt markera arbetarklassens bildningsförakt. Berättelserna är tillspetsade för att tydliggöra vad klassamhället gör med människor. Det jag är intresserad av är hur mekanismerna och strukturerna ser ut. Jag vill komma åt den klassbundna självgodheten som effektivt håller grupperna isär. I grunden bär vi en kollektiv skuld för att vi har ett samhälle där det anses radikalt att stå upp och säga att en inte vill bli förtryckt och utnyttjad.
Hundra år i samma klass innehåller:
